28 februari 1986, det var den dagen som Olof Palme mördades senare på kvällen.
För första gången i mitt liv (förmodligen också den sista) flög jag 1:a klass med allt vad det innebar. Bort till landet, som man kommer till om man säger:
"Dra dit pepparn växer"
alltså, Liberia.
Jag lovar att där finns det riktigt riktigt hot hot hotpeppar, som smakar riktigt gott och har en speciell doft. Eller så är det bara jag som tycker att den doftar speciellt, kanske är det doften Africa.
I Liberia bodde jag drygt 1,5 år, tillsammans med min dåvarande man.
Varför skriver jag om Liberia helt plötsligt, kanske någon undrar. När det snart är 2:a Advent och det doftar nybakade saffransbullar och glögg från vart och vartannat kök. I vissa delar av Sverige faller snön vit på taket.
Jo så här är det:
I söndags, tror jag att det var, gick ett tv program som heter: Spårlöst Special avsnitt 14.
Den här gången handlade det George Scott, boxaren som har vunnit en hel del medaljer och har sina rötter i Buchanan / Liberia. Nu ville han träffa sin biologiska mamma och familjen.
Eftersom jag jobbade, varken såg jag det eller visste om att det skulle komma. Då är det tur att det finns annan media, såsom Facebook. Där hade min väninna lagt ut en påminnelse om programmet.
Oj så känslosamt det blev att titta på det.
Vilka minnen som kom, inte visste jag att min reaktion skulle bli så kraftig. Det är trots allt många år sedan jag bodde där.
George tillsammans med Agneta Sjödin, programledaren, gick runt på marknaden och pratade om bland annat just doften som fanns där. Att få se de färgrika kläder som kvinnorna bar, få höra språkets melodi, havet och dess långa stränder, som man aldrig kunde se ett slut på.
Det var en del som jag kände igen, samtidigt har det med all sannolikhet förfallit mycket och byggts upp nytt.
Liberia har haft inbördeskrig under många år, hur det ser ut idag vet jag inte och inget som nämndes om i programmet.
Vi är sex "tjejer" från Liberia tiden, som fortfarande håller kontakten. Självklart blir man lite extra intresserad när man har bott där efter att sett detta programmet.
Efter lite letande bland gamla fotoalbum hittade jag några bilder.
Vi bodde i ett sådant vitt hus, som man kan skymta bakom mig.
Vi hade en liten katt som hette Skruttan, fram tills det visade sig att det var en hankatt och då blev det Skrutten.
Hunden Mickann, uppkallad efter min bror Micke och hans flickvän Ann. Det var en liberiansk vägkorsning, Mickanns mamma, var Marys golden retriver, som hade parats utan att någon visste hur, med en lösdrivande hund. Tänk så det kan bli när man är på promenad.
Mickann tillsammans med Lisbeths hund Carmen, som var en väldigt fin Labrador. Carmen uppfostrade Mickann och den dagen det var dags för mig att resa hem, fick Mickann flytta hem till Carmen.
Jag lärde mig att väva och efter hand till och med "undervisa" dom kvinnorna som inte kunde.
Det blev en hel del vävda saker, som skulle packas ner den dagen vi skulle hem!
Lobster/hummer var något som man åt lite då och då.
Fruktkvinnorna med sina stora frukt/fisk fat på huvudena kom och sålde vid huset.
Bara att ta fram stora kastrullen och börja koka innan dom kröp iväg hahaha
Stranden Silver Beach, var ljuvlig fantastisk underbar osv osv
Dit åkte vi varje söndag och badade.
Tyvärr hittade jag bara detta svartvita foto, som ser lite konstigt ut. De andra bilderna jag har var med så mycket folk på.
Att åka båt i ett urholkat träd, vid New Cess, vart nog en av mina värsta upplevelser under den tiden. In i mangroviträsket paddlades vi, hua så gräsligt, kan inte återge hur det var där inne, för jag var såå rädd. Vattenlinjen på båten var någon cm från kanten!! Vi korsade utloppet på floden, som var ganska ström om jag minns rätt.
Nu är det snart snart
Lucia
Vill visa hur vi och vårat luciatåget såg ut 1986 i Buchanan Liberia.
Vi tjejer som fortfarande håller ihop är vi tre i mitten av bilden och tomtenissan framför oss.
(de andra två var inte där den perioden.)
Kram
Yvonné
